ssstinaolofsson

Att dras hit och dit, det får mig inte att le, eller jo kanske, om jag fejkar dem, men jag kan inte minns då jag sist gav ifrån mig ett riktigt leende. Det känns som om jag är den som man bara ska bli tröstad utav. Som man sedan lämnar med sin börda. Varför säger du att du finns där för mig då du inte gör det? och varför gråter du emot min axel då du sedan ska lämna mig som skit? varför ska jag behöva gå igenom allt dethär? och varför ska du stå där och le elakt emot mig då jag bara tigger om hjälp? Varför ljuger du för mig? Varför förnekar du allt? du fick mig le, men det var förr, nu gråter jag, jämt då jag tänker på våra minnen. Men jag vet även att du inte är värd mina tårar. Jag kämpar mig igenom varje dag, men hur länge hade du tänkt dig att jag ska orka med det?
hur fan kan ni begära att jag ska göra alla lyckliga då jag själv sitter i ett hörn och inte ens vågar stå upp för mig själv?!
Jag vill inte skriva dethär med hat, men det är vad jag känner! Jag orkar inte med ett liv såhär. Allvarligt.
Jag vill inte ha uppmärksamhet för dethär, jag vill ha hjälp.